Varför astronomi...

"When I heard the learn´d astronomer; When the proofs, the figures, were ranged in columns before me; When I was shown the charts and the diagrams, to add, divide and measure them; When I, sitting, heard the astronomer, where he lectured with much applause in the lecture-room, How soon unaccountable, I became tired and sick; Till rising and gliding out, I´d wander out by myself, in the mystical moist night-air, and from time to time, Look´d up in perfect silence at the stars." - Walt Whitman (1819-1892)      Att med matematik plocka isär och ordna naturen kan verka kallt och sterilt. Diagram och formler kan ofta framstå som tråkiga ledsamma saker. Men om man förstår dem blir det som att läsa en magikers trollformler. Jag vill påstå att ökad kunskap om naturen ger en ökad uppskattning och känsla av förundran inför den. Vad jag ville sätta på pränt här är känslan jag får av att titta rakt ut i rymden, med eller utan hjälpmedel, en klar vinternatt långt från stadens ljus och buller. Många känner nog en bävan inför Kosmos, det många populärt uppfattar som oändligt. Alla dessa enorma avstånd och tidsaspekter väcker det som H.P. Lovecraft benämnde "cosmic horror". När jag några gånger försökt förklara hur universum expanderar eller hur tid fungerar i det fysiska makrokosmos skakar folk på huvudet eller säger att det inte är bra att tänka på sådant. Men det är för mänskligheten nödvändigt, även om det är en annan fråga. Jag vet vad jag ser när jag tittar på stjärnorna. Jag känner till de grundläggande egenskaperna hos planeterna och på vilka avstånd de befinner sig. Jag inser hur otroligt obetydlig jorden är när jag tittar på strukturerna i galaxerna, denna bleka lilla blå pixel Carl Sagan talade om i The Cosmos när Voyager 1 närmade sig Saturnus och tog en bild på jorden i slutet på 70-talet. Jag känner till mysterierna. När man lär sig om livets osannolikhet i universum så känner man instinktivt ett enormt privilegium när man ligger på backen och tittar rakt upp i rymden även om det blåser och är kallt och blött på marken. Vår stjärnas storlek, vårt avstånd från den, vår planets sammansättning, vår rotationshastighet, våra gasjättar till grannar som räddar oss från asteroider är bara några av de faktorer som måste stämma precis för att få den till synes perfekta värld vi lever på. Och trots detta så är vår värld otroligt bräcklig i kosmos. Man kan faktiskt säga att allt i universum verkar mot vår existens och ändå är vi här. Ser man till den kosmiska tidsskalan så kommer jorden bara finnas till en nästan omätbart liten tid, vilket kanske gör vår existens lite mer sannolik med tanke på den lilla, lilla tid vår planet ändå var här. Men den tiden var ändå tillräckligt lång för att miljarder människor skulle få möjligheten att agera observatörer i universum. Är inte detta att se som ett privilegium?  Om man ger sig själv lite tid att begrunda universum inser man vår obetydlighet. Men likväl ser man den chans man har!  Föreställ dig nu hur du befinner dig ovanför och utanför jordens atmosfär. Hur du blickar ned på jorden och ser de oändliga haven och de enorma bergen och 10tals miljoner arter av liv, allt du känner till, alla du känner och hur de från din punkt i universum just då, får plats mellan tummen och pekfingret i din hand i ditt blickfång. Hur obetydligt blir inte din ilska och ditt hat, din sorg och din smärta. Hur mycket hårdare bör du då inte hålla fast vid det du älskar och de du älskar? Hur mycket viktigare blir det inte att koncentrera sig på de saker som gör dig lycklig under den ofattbart lilla tid i det lika ofattbart enorma universum just du fått chansen att existera i? Detta är vad jag upplever när jag blickar ut i det oändliga! Jag får en känsla av frid i mitt inre. Alla negativa känslor bleknar när jag blickar ut i ett kosmos fyllt av brinnande ugnar, färgrika nebulosor, vackra spiralgalaxer och kometer och inser hur obetydliga alla sorger och besvär egentligen är när jag lever i ett universum där jag egentligen inte borde finnas. På sätt och vis borde även allt det jag håller av bli obetydligt, men det blir inte det, det känns inte så. För universum är skrämmande, men också vackert. Och det är det som betyder något för mig. Det enda som räknas, är kärleken, det vackra och vad vi gör med det. Evolutionsbiolog Richard Dawkins sa en gång;  "We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die because they are never going to be born. The potential people who could have been here in my place, but who will never in fact, see the light of day, outnumbers the sandgrains of Sahara. Certainly these unborn ghosts include greater poets than Keates, scientists greater than Newton. We know this because the set of possible people allowed by our DNA so massively outnumbers the set of actual people. In the teeth of this stupefying odds it is you and I in our ordinariness that are here. We privileged few who won the lottery of birth against all odds, how dare we whine at our inevitable return to that prior state, from which the vast majority have never stirred."