Härledningar

Parsec = Det avstånd som krävs för att en astronomisk enhet skall synas under vinkeln en bågsekund

Vissa saker behöver man lägga på minnet så här är min härledning av längdenheten Parsec. I min huvudsakliga astronomilärobok står det att eftersom en Rad = 206265" så är avståndet till en stjärna med parallaxen 1" = 206265 AE (astronomiska enheter). Jag greppade inte detta först men här är uträkningen som gjorde att jag till slut förstod. Vilken man kan tycka att jag borde gjort från början... 

Perspektiv

Jorden (t.v.) Månen (t.h.)från ett avstånd på 8x10^6km Foto: ESA

Bilden ovan är en bild en föreläsare använde när vi läste om DNA-skador och reparation under kursen i molekylär cellbiologi. Han hade en uträkning som sa att om man skulle förstora DNA-molekylen, som i våra mänskliga celler är ca 2m lång men bara 2x10^-9m(nm) i diameter, till tjockleken av en underarm skulle vi få en molekyl som skulle vara lång nog att nå runt jorden och månen 125ggr. Jag tyckte en uträkning på antalet DNA-molekyler sammanslaget i kroppen och i naturlig storlek skulle vara en rolig beräkning. Så räknar man på en molekyl på ca 2m och kroppens ca 100x10^9 celler så får vi ett litet gäng molekyler vars sammanlagda längd blir 2x10^9m. Beräknat på månens medelavstånd till jorden får vi att denna fläta av molekyler skulle räcka från jordens centrum till månens centrum ca 53000ggr. Häpnadsväckande fakta.
Men bilden i sig utan referenser till molekylär biologi är fantastisk. Tänk att vi med matematik som uppfanns av en dittills bara 26 årig man på 1600talet kunde skicka 2 män till månen.  
Med tanke på att gravitationen är en svag naturkraft så kan man tycka att det är osannolikt att jorden och månen förvränger rymden tillräckligt för att månen skall stanna kvar i bana runt jorden samtidigt som denna faktiskt rör på sig. När man tittar på bilden så ser månen ut som en liten kula alldeles för långt bort för att ha någon som helst form av inverkan på jorden. Men den påverkar oss faktiskt på massor av sätt. Bland annat så gör tidvattenkrafterna som uppstår under månens inverkan att vattnet genom friktionen mot havsbottnen att jorden faktiskt snurrar långsammare över tid. På dinosauriernas tid var ett jord-dygn faktiskt ca 15min kortare. Vidare så är det faktiskt så att astronomer kan räkna ut att asteroider, kometer eller andra objekt närmar sig genom att kända himlakroppar börjar wobbla eller skaka i sina banor, detta innan vi ens sett objekten.
Hur det än är tycker jag bilder på jorden sedd utifrån är fantastiska, de behövs för att få perspektiv på vår tillvaro.

Varför astronomi...

"When I heard the learn´d astronomer; When the proofs, the figures, were ranged in columns before me; When I was shown the charts and the diagrams, to add, divide and measure them; When I, sitting, heard the astronomer, where he lectured with much applause in the lecture-room, How soon unaccountable, I became tired and sick; Till rising and gliding out, I´d wander out by myself, in the mystical moist night-air, and from time to time, Look´d up in perfect silence at the stars." - Walt Whitman (1819-1892)      Att med matematik plocka isär och ordna naturen kan verka kallt och sterilt. Diagram och formler kan ofta framstå som tråkiga ledsamma saker. Men om man förstår dem blir det som att läsa en magikers trollformler. Jag vill påstå att ökad kunskap om naturen ger en ökad uppskattning och känsla av förundran inför den. Vad jag ville sätta på pränt här är känslan jag får av att titta rakt ut i rymden, med eller utan hjälpmedel, en klar vinternatt långt från stadens ljus och buller. Många känner nog en bävan inför Kosmos, det många populärt uppfattar som oändligt. Alla dessa enorma avstånd och tidsaspekter väcker det som H.P. Lovecraft benämnde "cosmic horror". När jag några gånger försökt förklara hur universum expanderar eller hur tid fungerar i det fysiska makrokosmos skakar folk på huvudet eller säger att det inte är bra att tänka på sådant. Men det är för mänskligheten nödvändigt, även om det är en annan fråga. Jag vet vad jag ser när jag tittar på stjärnorna. Jag känner till de grundläggande egenskaperna hos planeterna och på vilka avstånd de befinner sig. Jag inser hur otroligt obetydlig jorden är när jag tittar på strukturerna i galaxerna, denna bleka lilla blå pixel Carl Sagan talade om i The Cosmos när Voyager 1 närmade sig Saturnus och tog en bild på jorden i slutet på 70-talet. Jag känner till mysterierna. När man lär sig om livets osannolikhet i universum så känner man instinktivt ett enormt privilegium när man ligger på backen och tittar rakt upp i rymden även om det blåser och är kallt och blött på marken. Vår stjärnas storlek, vårt avstånd från den, vår planets sammansättning, vår rotationshastighet, våra gasjättar till grannar som räddar oss från asteroider är bara några av de faktorer som måste stämma precis för att få den till synes perfekta värld vi lever på. Och trots detta så är vår värld otroligt bräcklig i kosmos. Man kan faktiskt säga att allt i universum verkar mot vår existens och ändå är vi här. Ser man till den kosmiska tidsskalan så kommer jorden bara finnas till en nästan omätbart liten tid, vilket kanske gör vår existens lite mer sannolik med tanke på den lilla, lilla tid vår planet ändå var här. Men den tiden var ändå tillräckligt lång för att miljarder människor skulle få möjligheten att agera observatörer i universum. Är inte detta att se som ett privilegium?  Om man ger sig själv lite tid att begrunda universum inser man vår obetydlighet. Men likväl ser man den chans man har!  Föreställ dig nu hur du befinner dig ovanför och utanför jordens atmosfär. Hur du blickar ned på jorden och ser de oändliga haven och de enorma bergen och 10tals miljoner arter av liv, allt du känner till, alla du känner och hur de från din punkt i universum just då, får plats mellan tummen och pekfingret i din hand i ditt blickfång. Hur obetydligt blir inte din ilska och ditt hat, din sorg och din smärta. Hur mycket hårdare bör du då inte hålla fast vid det du älskar och de du älskar? Hur mycket viktigare blir det inte att koncentrera sig på de saker som gör dig lycklig under den ofattbart lilla tid i det lika ofattbart enorma universum just du fått chansen att existera i? Detta är vad jag upplever när jag blickar ut i det oändliga! Jag får en känsla av frid i mitt inre. Alla negativa känslor bleknar när jag blickar ut i ett kosmos fyllt av brinnande ugnar, färgrika nebulosor, vackra spiralgalaxer och kometer och inser hur obetydliga alla sorger och besvär egentligen är när jag lever i ett universum där jag egentligen inte borde finnas. På sätt och vis borde även allt det jag håller av bli obetydligt, men det blir inte det, det känns inte så. För universum är skrämmande, men också vackert. Och det är det som betyder något för mig. Det enda som räknas, är kärleken, det vackra och vad vi gör med det. Evolutionsbiolog Richard Dawkins sa en gång;  "We are going to die, and that makes us the lucky ones. Most people are never going to die because they are never going to be born. The potential people who could have been here in my place, but who will never in fact, see the light of day, outnumbers the sandgrains of Sahara. Certainly these unborn ghosts include greater poets than Keates, scientists greater than Newton. We know this because the set of possible people allowed by our DNA so massively outnumbers the set of actual people. In the teeth of this stupefying odds it is you and I in our ordinariness that are here. We privileged few who won the lottery of birth against all odds, how dare we whine at our inevitable return to that prior state, from which the vast majority have never stirred."

Standardmodellen

Detta är ett försök att få lite ordning på de subatomära partiklarna i standardmodellen.
Till att börja med tror jag att de kan delas in som de partiklar vilka bygger upp materien och de som bär de 4 fundamentala krafterna.

Fermioner: 
Första generationen: 

• Elektron
• Elektron-neutrino
• Upp-kvark 
• Ner-kvark

Andra generationen:

• Myon
• Myon-neutrino
• Charm-kvark
• Sär(strange?)-kvark

Tredje generationen:

• Tau-lepton
• Tau-neutrino
• Topp-kvark
• Botten-kvark

Alla tre generationerna har sina antipartiklar.
I tabellerna ovan är elektronerna, myonerna och tau-leptonerna leptoner.
De ovan beskrivna partiklarna är elementarpartiklar som bildar andra grupper av partiklar. De partiklar som kvarkarna är beståndsdelar i är hadroner, vilka delas in i 2 undergrupper: 
mesoner, vilka består av en kvark och en anti-kvark (bosoner).
baryoner, vilka består av 3 kvarkar av olika slag (neutroner och protoner).

Bosoner:

Bär de 4 fundamentala naturkrafterna, dessa är:
Gluonerna som "limmar" samman kvarkarna i neutroner och protoner, med andra ord den starka växelverkan.
De elektrosvaga bosonerna. W+, W- samt neutrala Z bosonen. Till dessa hör även fotonen. 
Teoretiskt bär gravitonen gravitationskraften men den är ännu inte bevisad även om de senaste rönen om higgsbosonen skulle kunna bevisa den.

Skall senare gå igenom begreppet spinn också för det är viktigt för förståelsen av hur partiklarna delas in och verkar.   

Del 1

Del 2

Spridda tankar

Ikväll efter gymmet (andra gången den här veckan) kände jag mig splittrad i sinnet. En känsla av att jag har massor av saker jag vill tänka på, formulera och förstå. Jag ville inte riktigt gå in genom dörren till trappuppgången när jag närmade mig men så sakta, samtidigt som jag lyssnar på Carl Sagans ord ifrån The Cosmos ang. anthropocentrism, så börjar tankarna rikta sig mot något jag ägnat en hel del tid åt det senaste året. 
Jag har lyssnat mycket på Richard Dawkins, en mycket framgångsrik evolutionsbiolog och debattör. Ibland känner jag att han framstår som en ensam liten man på ett korståg genom världen inte mycket bättre än korsriddarna själva. Men oavsett Dawkins egen framtoning så är kreationisterna av en sort som frambringar de egenskaper jag ogillar mest hos människor. De av oss som har åsikter och tankar om världen har skyldighet att även försöka vara konsekventa. Man kan inte argumentera logiskt och empiriskt om den gud kristendomen, islam eller judendomen representerar. Det går bara inte. Men kreationisterna försöker och det blir så infantilt och ibland leder det till rena lögner. 
Finns det då inte plats för de som kanske inte är extremister utan som bara kämpar och letar efter en hand att hålla i på livets resa. Kan inte religionen ha en plats eller funktion för dem? 
Jag anser inte det. Det finns inte plats för religion i den form den visar sig idag. Vare sig det är söndagskristna eller hängivna pingstvänner. Jag anser att religion är ett arv och något vi blir lärda som barn när vi är formbara om än på ett subtilt sätt idag. Vill man tro kan man aldrig tillskriva detta väsen logiska, empiriska eller vetenskapligt bevisbara egenskaper. Jag är vacklande, och önskar de döda på något sätt kanske kunde övervaka oss eller finnas med oss på annat sätt än i minnet, och jag ber och hoppas på en allsmäktig kraft utanför tid och rum som kan påverka verkligheten till min fördel när jag oroar mig för mig själv eller mina nära och kära. Jag har svårt att i de svåraste stunder vara konsekvent på den punkten. Men jag erkänner det. Men när det kommer till religion som ett sätt att knyta samman folk, att ge livet en mening och ett hopp så är religionen bara att ge upp. Ett sätt att klara av livet för den okunnige och lilla människan. Jag tror fullt och fast att om alla bara fick en chans att se universum genom naturvetenskapens ögon skulle ingen känna behov av att i vardagen, kanske inte ens i de svåra stunderna i livet, ty sig till något odefinierbart. Om man i skolan lärde ut astronomi, om så bara på ett teoretiskt, icke matematiskt sätt istället för religion så skulle elevernas ögon verkligen öppnas! Jag tror fullt och fast att om elever ur ett större perspektiv och inte så uppstyltat fick möjlighet att förstå sig på kemin och fysiken bakom livet (så långt vi känner det) så skulle de känna ett enormt sammanhang och mening med livet! Mitt liv har aldrig varit så värdefullt som när jag faktiskt intresserat mig för vad jag egentligen är och på vilken scen jag egentligen står på! Det är en fantastisk värld! Och så otroligt mycket att lära!
Naturligtvis tror jag inte man kan begära att alla skall lära sig naturvetenskap och ägna sitt liv åt det. Men filosofi och sociologi och flera andra discipliner kan även de agera medium för de som känner sig små och förtappade. För övrigt så tror jag inte det är en klubb för förtappade dessa själar behöver utan annan hjälp...en annan klubb.
Religion och församlingar med sång och musik fyller naturligtvis ett grundläggande allmänmänskligt behov, men man behöver inte hänga upp det på övernaturlighet. Upplysning är så mycket mer värdefullt! Det finns inget behov av religion, det finns bara behov av den funktion religionen har blivit tilldelad. Mänsklig samvaro behöver inte vara upphängd kring en domare, bödel och bestraffare. Jag blir så förbannad på de som kallar de allmän mänskliga nödvändiga reglerna för social samvaro kristan värderingar. Vi ser ju att flera av tio guds bud gäller även i naturen. Det är regler nödvändiga för allt liv. Således inte för oss unika. Således inte för religionen tillskrivna.
Det är naturligtvis så att man inte kan avveckla religionen idag men jag hoppas mänskligheten börjar ägna sig åt mer produktiv samvaro. Det går alltid att argumentera för att religioösa organisationer är stora hjälporganisationer vid sidan av sitt religiösa arbete men gör man det av rätt anledningar för att man råkar vara kristen och en bok säger åt dig att göra det för att säkra en plats i himlen? Tänk om folk förstod värdet av naturvetenskaplig forskning då kanske mer pengar hade gått till teknologisk utveckling och medicinsk forskning istället för att rika organisationer skall bli allt rikare. 
Hoppas ingen annan läser detta då tankarna här bara spottats ut...
Men detta var allt för idag. 

Variabla stjärnor och variabelt fokus

Börjar till råga på allt bli intresserad av variabla stjärnor som om det inte vore nog med distraktioner. Men via en guide på astronet, hittade jag en guide till variabelobservationer och rekommendationer på program att använda för ändamålet. Det verkar kräva visst engagemang och regelbundenhet och det vore ju perfekt att börja med såhär tidigt på säsongen men hur skall jag kunna ha tid med detta också? Jag måste komma igång på allvar med cellbiologin och jag måste repetera en del biokemi på det. Plus att fysiologikursen kräver ganska mycket engagemang den också trots att jag prioriterar bort den just nu. Men det är iaf en hel del fysik att bita i och det är ju kul. Men hur som helst. Det är en fascinerande tanke att observera variationer i magnitud hos stjärnor och dessutom jäkligt spännande att fundera på varför variationer uppstår. Kometer? Planeter? Eller en mängd egenskaper hos stjärnan självt? Att dessutom kunna bidra till den professionella forskningen och vetenskapen!!! Lära sig läsa stjärnkartor ordentligt och att plotta egna ljuskurvor...spännande!!

Nu börjar tjockheten i huvudet tätna ordentligt så jag vet inte om det blir några studier nu. Kanske försöker reda ut lite grundläggande begrepp i nervcellsfysiologin.

Det här börjar likna en dagbok.